Det är konstigt hur ens tankar kan åka berg och dalbana och spela ett spratt med en när man egentligen

inte har något som helst att klaga på i livet. I och för sig har jag alltid varit en tänkare med tusen känslor

som är överallt, men just nu, i dessa stunder, under graviditeten förstärks mina känslor med tusen slag. 

Om man skulle fråga mina sambo och hans upplevelser med att leva med mig så skulle han nog säga att

jag skulle kunna få en riktigt bra roll i någon klyschig dramatisk film. Jag har tur att han står ut med mitt humör,

oavsett hur tungt det blir så kämpar han på, och det finns inget jag uppskattar mer än det. 

 

Om lite mer än en månad slutar jag jobbet. Det har varit mycket förändringar sedan jag började där och för att vara helt ärlig känns det som en lättnad att sluta. Jag kommer nog inte att gå tillbaka till samma jobb efter ledigheten, däremot flödar tankarna mycket i "Men vad ska jag göra då? Vart hamnar jag då?" Jag har bytt jobb väldigt ofta och lever alltid efter att "Trivs du inte, så stannar du inte"

Men någon gång vore det skönt att hitta ett ställe att stanna på. Att känna tryggheten och säkerheten. Kanske är det inte något för mig kanske.

Det enda jag vet är att nu när vi blir 3 i familjen så är det något jag kommer få jobba hårt på. Att inte alltid fly när saker blir hårda eller komplicerade, att inte fly när saker blir för enformigt. Nu handlar det om att stanna och alltid finnas där, istället för att söka tryggheten, vara tryggheten själv. Åt min dotter. 

 

Egentligen känner jag inte att det kommer bli ett problem. Om det är något jag kommer lägga all fokus på så är det att hon ska ha det bra, det känns som att sånt faller automatiskt när man blir förälder. Jag tvivlar absolut inte på min roll som förälder, eller min relation till henne. Det som däremot känns väldigt främmande är min relation till mig själv. 

 

Jag får ibland påminna mig själv, att; En sak i taget, var förändring har sin tid och gång.